Varför blev ni jourhem? 

Våra grannar var jourhem och familjehem. Vi träffade deras barn regelbundet och efter ett tag tänkte vi att vi skulle prova. 

Hur länge har ni varit ett jourhem? 

Vi har varit jourhem i ungefär sju år. 

Hur upplever ni att stödet har varit från familjehemsenheten? 

Vi har varit anställda hos Nyköpings kommun i ett år nu och det fungerar jättebra. Vi har erfarenhet av andra kommuner och Nyköping är exceptionella. Familjehemsenheten lyssnar, återkopplar, löser problem och vi har alltid haft en bra dialog med dem. De är väldigt lätta att jobba tillsammans med. Vi stämmer av varje fredag per telefon och brukar träffas fysiskt en gång i månaden.  

Vilken är er främsta drivkraft som jourhem? 

Att vi kan hjälpa till att vända en dålig period i livet till något bättre. Man kan inte rädda alla, det är omöjligt. Men vi kan finnas där och ge stöd och hjälpa så mycket vi bara orkar, för att försöka putta dem i rätt riktning.

Det som driver oss är också att skapa nya erfarenheter. Det är lite av en livsstil att vara jourhem. Jag trivs verkligen med att vara kontrakterat jourhem, jag är anställd med semester och har samma villkor som ett vanligt jobb, det är fantastiskt. Jag har kollegor i form av familjehemsenheten och får den stöttning jag behöver. Som fristående jourhem upplever jag att man inte får lika nära relationer till familjehemsenheten, man lär inte känna handläggarna och de lär inte känna oss som familj.

Vad ger det er tillbaka? 

Alla relationer ger en väldigt mycket tillbaka. En kille som bodde här är nu som min sons storebror. Det är också en enorm flexibilitet i arbetet vilket jag uppskattar mycket, jag har kunnat vara hemma med min son länge. Att vi kan hjälpa barn som varit med om tuffa saker att glömma bort sina bekymmer för en stund, det ger oss otroligt mycket tillbaka.

Kan ni berätta om något ögonblick då ni har känt extra stolthet? 

Vi hade en väldigt komplicerad tonårsflicka under en period och jag fäste mig verkligen vid henne. Till slut lyckades jag hitta ett familjehem till henne nära där vi bor. För en månad sen övningskörde hon mig in till stan, det var otroligt häftigt. 16 år och kör bil bättre än mig! Och hon har haft noll självförtroende och aldrig fått vara bra på något, men köra bil det kunde hon minsann. Det var coolt!  

Vi hade också en kille hos oss som varit hemmasittare i några år. Till slut fick jag i väg honom till skolan och han gick faktiskt klart hela nian och slutade som årets kanon. Han fick diplom och han fick vara bäst för första gången i sitt liv! Då blir man väldigt glad och stolt. När barn som haft noll rutiner i livet plötsligt blir självgående, det är häftigt. 

Vilka utmaningar har ni stött på? 

Det var inte alls som vi hade föreställt oss. Vi hade inte egna barn när vi började så det var mycket att lära sig bara det. Att förstå att barn har egna rutiner, en del vill till exempel inte äta alls. Med tonåringar tycker jag att det har varit svårt att nå fram med vissa saker. Det är en stor omställning för dem att komma in i en ny familj, de får i princip en ny identitet, behöver bryta mönster och möta andra krav. Det är svårt, det ska ju inte kännas som ett straff att hamna i ett jourhem men samtidigt måste vi ju ändra på vissa saker för att det ska bli bättre.

Det finns så lite självkänsla och självförtroende i botten hos de här barnen. Det är många som aldrig levt ett vanligt liv, och de är 14 år. De kanske aldrig har ätit en rotfrukt eller en avokado utan vill bara äta köttbullar och makaroner. Det måste vi kunna anpassa oss till.  

På vilket sätt märker ni att ni behövs som jourhem? 

Det finns så många barn som aldrig upplevt en vanlig vardag. De vet inte hur det är när någon väcker en på morgonen, hur det är att äta frukost tillsammans eller att någon faktiskt har handlat mat eller frågar hur det går i skolan. Att kunna ge barn och unga en fungerande och normal vardag, det är något som verkligen behövs.

Är det några särskilda egenskaper som är viktiga att ha? 

Det är viktigt att ha empati, tålamod och vara flexibel i sinnet. Det gäller att acceptera att det går att ha ketchup på pannkakor. Det är okej. Ibland får man ändra varenda plan man har gjort för att det blir så ibland. Man behöver tycka om människor och tycka att möten är spännande.

Vad skulle ni vilja säga till de som funderar på att bli jourhem? 

Prova! Se till att ha bra kontakt med familjehemsenheten och ställ alla frågor ni har. Jag tror att det är viktigt med mentorskap och att ha någon att bolla med. Kanske kan ni få komma hem till en familj som är jourhem och vara med dem under en dag, för att se hur det är? Det tror jag är jättebra.

Det är ingen dans på rosor att vara jourhem. Men jag tror att många tänker att det krävs så mycket mer än vad det faktiskt gör. En del kanske tänker att nej men jag har för mycket i bagaget jag kan inte bli jourhem men så är det inte alls. Tvärtom kommer det vara till er fördel om ni har varit med om jobbiga saker. Vi är alla vanliga människor. Jag brinner för barn och djur och det går inte att ha det kliniskt rent hemma, det behöver inte vara perfekt. Vi lever här och så ska det vara. 

Varför valde ni att bli att familjehem?

 
Lena jobbade på barnhem en period under sina tonår och Göran växte faktiskt upp i huset mitt emot. Det gjorde att vi umgicks en hel del med barnen där och insåg på så sätt att en del barn inte kan bo hos sina föräldrar och att de är som vilka barn som helst. Det tror vi har bidragit till vårt intresse för att ta hand om barn. 

När vi började i slutet av 1970-talet tog vi emot vad som då kallades sommarbarn. Vi hjälpte föräldrar som behövde avlastning och hade barnen hos oss i åtta veckor under sommaren. Det var verkligen en positiv upplevelse för oss, det var jättehärliga ungar. Efter några år fick vi en förfrågan om vi kunde ta emot två flickor på heltid och det var våra första placeringar. Sedan dess har vi fortsatt som både familjehem och jourhem och i år firar vi faktiskt 40-årsjubileum som familjehem. Det är häftigt. 

Vad är det bästa med att vara familjehem? 

Det är att få förtroende att ta hand om någon annans barn. Att vi får möjlighet att ta oss an barnets situation och förändra till det bättre. Många föräldrar har tackat oss för det vi gjort och det är en härlig känsla. Sen är det häftigt att se barnen stå på egna ben med ett etablerat vuxenliv och eget boende, arbete och fungerande relationer. Det känns bra att vi har kunnat ge dem det stöd de har behövt. 

Vilka utmaningar har ni stött på?

 
Föräldrakontakt kan vara komplicerat men får man till ett bra samarbete är det en stor tillgång. Det är viktigt att komma ihåg att man samarbetar för barnets bästa. Det gäller att sätta sig in i hur det är att vara förälder när socialtjänsten bedömer att man inte är lämplig att ta hand om sitt eget barn. Det är en väldigt stor kränkning och därför ska man se till att bemöta föräldrarna på ett respektfullt sätt. Det är viktigt att tänka på att det finns en anledning till att föräldrarna har det jobbigt. Det handlar inte om att de är elaka, det finns inga föräldrar som inte tycker om sina barn. 

När man tar emot barn så är det som i alla relationer att efter man bott en tid tillsammans och skapat ett djupare förtroende så kan det komma fram saker som tidigare varit okända. Det kan till exempel handla om att ett barn berättar att den har blivit sexuellt utnyttjad. Vid sådana tillfällen gäller det att kunna ta emot det på ett bra sätt och där har vi fått mycket hjälp av BUP. När vi började som familjehem hade vi inte en tanke på att det kunde handla om sådana problem men så småningom blev vi ju varse det. Det kan vara nyttigt att veta. 

Vi har också varit med om tre placeringar där föräldrar har dött av överdoser. Det är ju ett sorgearbete och något som vi måste hjälpa till med. Och ett av fallen var det tråkigt nog en förälder som vi hade jättebra kontakt med. Men det är saker som gör att man växer trots allt. Att vi går igenom det tillsammans gör ju att vi stärker bandet till både oss själva och barnet.  

Det har också bidragit till att vi ser saker på ett annat sätt nu jämfört med när vi började. Då var man så ivrig att hjälpa till att man nästan letade fel hos de stackars barnen. Men nu känner vi att vad gör det om de inte kan äta med kniv och gaffel, det är inget viktigt. Det viktigaste är ju att de är glada och mår bra.

Vad får ni som familjehem för stöd av familjehemsenheten på Nyköpings kommun?

  
Familjehemmet har en egen handläggare som stöttar och finns där som bollplank hela tiden. Varje barn har också en egen handläggare som ser till deras behov. Tillsammans samarbetar vi med planering av till exempel föräldrakontakt eller läkarbesök. Handläggaren ser till att barnet och föräldern har det så bra som möjligt när de väl träffas och de kan även följa med som stödperson. 

Har man tur klickar det mellan barnet och dess handläggare och då är det en stor tillgång. Är placeringen en tonåring kanske de går och fikar eller träffas på en annan plats, det är inte alla besök som sker hemma och det är jättebra. Det blir nästan som att en kompis kommer och hälsar på. Men en del barn vill överhuvudtaget inte ha kontakt med socialtjänsten och då får man själv ersätta det stödet. 

Idag får också nya familjehem en introduktionsutbildning innan de börjar vilket är bra. Det fanns inte när vi började. 

Vad är viktigt att tänka på om man funderar på att bli familjehem? 

Tänk igenom hur familjens livssituation ser ut. Finns det tid, plats, egna barn, möjlighet att vara ledig ibland? Diskutera gärna med vänner och familj och gör dem delaktiga i resan. 

Kom ihåg att det är okej att misslyckas även som familjehem. Det handlar trots allt om människor och ibland klickar det inte. Det innebär inte att familjehemmet är värdelöst på något sätt. Om allt går bra får man ta emot en ny placering eller så kanske man kommer fram till att det inte var något som passade. 

Vilken är er främsta drivkraft som familjehemsförälder? 

Att det går bra för barnen. Vi har haft flera placeringar som kommit hit med taggarna utåt och som hatat allt men efter någon vecka har det vänt totalt. Vi har också haft barn som inte kan simma från början men så tar det två veckor och så är det full fart i poolen. Det är roligt. 

Vi har regelbunden och tät kontakt med de flesta av våra barn och det gör oss stolta. Två har själva blivit föräldrar och vi har fått äran att bli mormor och morfar. Vid jul brukar vi vara 19 personer numera och som mest har vi varit 27. Varje dag kommer något av våra barn hem det kan vi tala om, även om de är över 30 år så dyker de upp. En av våra placeringar är en pojke som vi hämtade på BB, idag är han 23 år och bor här bredvid oss i ett eget hus. Det är fint att alla fortfarande är en del av familjen. 

Kan ni berätta om något ögonblick då ni har känt extra stolthet?

 
En av de mest underbara upplevelser vi haft under alla år var för tre år sedan när vi fick en jourplacering som var en nio timmar gammal bebis. Den här lilla flickan knöt vi an till något fruktansvärt, nästan för mycket. Hon blev senare adopterad men vi får lite bilder ibland och det är väldigt roligt. 

Har ni några råd till de som funderar på att bli familjehem? 

Tänk igenom varför ni gör det, hur familjesituationen ser ut och framförallt om ni har tid. Vi tycker också att alla nya familjehem ska ha en mentorsfamilj, ett äldre familjehem. Det är lätt att känna sig ensam på grund av tystnadsplikten. 

Det är också viktigt att se de biologiska föräldrarna som en tillgång och inte som en belastning. Om man som familjehem tänker att man ska rädda barnet från föräldrarna då är man fel ute.  

Det gäller även om föräldrarna har problem med missbruk eller liknande, så länge barnen är någorlunda skyddade och fria från påverkan. Det är viktigt att barnet förstår varför situationen ser ut som den gör och vet om hur föräldrarna mår. 

Varför tror ni att det är svårt att rekrytera nya familjehem?

  
Det finns en hel del fördomar om familjehem som förmodligen bidrar till att det är svårt att rekrytera. Vi tycker att media ibland beskriver det som ett straff att placeras i familjehem eller att det är orsaken till personens kriminella bana. Det är tråkigt eftersom det för många kan vara en befrielse att flytta till familjehem. 

Många har nog också uppfattningen att man tjänar mycket pengar som familjehem och det gör man inte. Och det man tjänar gör man gott och väl av med på barnet. Ofta har barnen ingenting när de kommer mer än vad de har på sig. När det gäller jourhemsplaceringar är det ofta mer akuta och dramatiska omständigheter och vi har fått ta hand om personer som kommer mitt i natten i bara nattlinne och tofflor. 

Alla kanske inte har utrymmet rent fysiskt. Det är viktigt att man har ett boende stort nog att barnet kan få ett eget rum med en dörr att stänga om sig och ett stort köksbord där många får plats att sitta. Framförallt när man tar emot ungdomar måste man vara beredd på att träffa och umgås med deras nätverk, inte bara föräldrar utan även kompisar.

Vad skulle ni säga till de som funderar på att bli familjehem? 

Gör det bara! Våga ta chansen. Har man hjärtat på rätta stället och är nyfiken på barnet som kommer då kommer det gå jättebra. En nära vuxenrelation och förebild är många gånger precis vad de behöver och har saknat. 

Varför valde ni att bli familjehem?

 
Min pappa var fosterbarn när han var liten och berättade ofta om sin uppväxt och hur tufft de hade det hemma. Han kände till utanförskapet att ha problem i en familj som pågår skilt från omvärlden inom fyra väggar. Där ingen ser hur man mår eller hur man har det. Så är det i många familjer idag också, det är jättemånga som har det svårt. 

Sen har jag och min man en gemensam vän som heter Inger. Hon var dagbarnvårdare åt våra barn när de var små och samtidigt också familjehem och jourhem. Jag minns att jag var så imponerad av henne och tyckte det var så häftigt att hon hjälpte så många familjer. Sen blev det nog bara så att vi halkade in på det och blev erbjudna ett kontaktfamiljsuppdrag. Det är ganska vanligt att det börjar så, att man hjälper till ungefär varannan helg. Efter det fick vi ett till uppdrag som kontaktfamilj som sedan övergick i familjehem. Det uppdraget var ett barn som idag är 29 år och gudfar till mina barnbarn. Det är häftigt. 

Det finns ett enormt behov av familjehem. Skulle jag leva om mitt liv skulle jag bli familjehem igen, det är jag helt hundra på. Det är bara att gå till sig själv, om någonting skulle hända mig eller min man skulle jag vilja att någon öppnade dörren för mina barn eller barnbarn.  

Vilka utmaningar har ni stött på?

 
Vi har jobbat hårt med skolan. Skolan är nyckeln till livet och utan den stängs tyvärr många dörrar till framtiden. Idag är det väldigt viktigt att ha fullständiga gymnasiebetyg för att kunna få ett jobb eller vidareutbilda sig. Därför är vi måna om att barnen ska ha rätt förutsättningar att klara av sin skolgång och att vi finns där och stöttar längs vägen. I år har vi två som tar studenten och det är en speciell dag för oss. Då har vi tagit oss ända in i mål.  

Vi har haft ett barn som kom till oss när hon var 8 år och som då låg efter ganska mycket i skolan. På kvällarna kunde hon ligga under köksbordet och gråta över sina läxor och idag är hon 25 år och snart färdig ambulanssjuksköterska. Det är så häftigt att se hur de kämpar termin för termin och tar sig framåt och når sina mål. Det är ledordet för oss, att förändra och se barnen växa upp och lyckas. 

Kan ni berätta om något ögonblick då ni har känt extra stolthet?

 
En häftig upplevelse för mig var när ett av barnen fick ett stipendium i högstadiet för personlig utveckling och fina resultat i skolan. Jag ryser än idag. Jag var så stolt. Skolan är verkligen nyckeln till livet. Men det är svårt att få en vettig skolgång om en förälder är full och det är bråkigt när man kommer hem. Därför är det så viktigt att familjehem finns. Den stora förändringen vi kan erbjuda barnen är lugn och ro, mat, fasta rutiner och en bra förutsättning att klara av skolan.  

Vad får ni som familjehem för stöd av familjehemsenheten på Nyköpings kommun? 

Vi får ett väldigt bra stöd från Nyköpings kommun. Nu är vi väldigt erfarna och har nog varit med om de flesta problem men att veta om att de finns ett telefonsamtal bort känns tryggt. Det finns även en jour att ringa till på kvällar och helger om det skulle vara något. Som familjehem blir man också erbjuden handledning både enskilt och i grupp och inbjuden till föreläsningar, cafékvällar och mingel med andra familjehem. Vi har aldrig känt oss ensamma utan man har verkligen Nyköpings kommun i ryggen. 

Vi har också haft samma kontaktperson i många år vilket gör att vi känner varandra väl och hon känner också alla våra barn. Matchningen mellan barn och familj är jätteviktig och då underlättar det att de känner oss och vet precis hur vi fungerar. De skulle aldrig ge oss ett barn som inte skulle passa hos oss.  

Jag tycker att Nyköpings kommun är duktiga på att bygga starka familjehem. Familjehemsenheten tar hjälp av rutinerade familjehem och deras erfarenhet för att lära upp nya. Jag har själv varit mentor för nya familjehemsföräldrar och då haft kontakt med dem ett par gånger i veckan för att finnas där som stöd och bolla eventuella frågor. Mentorskap tror jag är ett bra tillvägagångssätt för att skapa långvariga familjehem.

Det är viktigt att barnen kan stanna kvar under en längre period om det skulle behövas, de ska inte behöva flytta runt i onödan. Som uppdragstagare gäller det helt enkelt att stå kvar när det blåser, även om det är kämpigt under en period. Man förändrar någons liv genom att säga upp ett uppdrag. 

Två av mina egna barn har själva haft uppdrag som kontaktpersoner och det är jag så otroligt stolt över. Det blir som ett kvitto för mig att det jag och min man gjort under alla år har varit någonting bra. 

Vad är viktigt att tänka på om man funderar på att bli familjehem? Har ni några råd till de som funderar på att bli familjehem? 

Jag tror att det är viktigt att tänka på mottagandet när man tar emot en placering. Vi brukar påminna våra barn om hur det kändes dagen de kom hit och att det är så det känns för den som kommer nu. Vi brukar också se till att ha lite familjeaktiviteter för att skapa gemenskap och se till att barnet kommer in bra i familjen. Jag tycker om att baka tillsammans med barnet för att få lite egentid ihop och de brukar tycka att det är roligt att få bjuda familjen på något gott. Men allt beror ju såklart på vilken ålder de är i. 

Inför en ny placering brukar vi också ha ett familjeråd och prata både enskilt och i grupp för att lyssna in allas åsikter. Jag tror det är viktigt att man diskuterar i familjen och att alla är överens. Som familjehem är det också viktigt att alltid finnas till hands och lyssna. Vi har en stor soffa och det är där vi samlas och pratar tillsammans. Det är oftast på kvällen man är ledsen och behöver någon som lyssnar. Det gäller helt enkelt att finnas där under resan mot vuxenlivet och stötta, trösta och lyssna. Vår hund Wilma gör också ett bra jobb, det har varit mycket tårar i den pälsen och hon skvallrar aldrig. 

Att få in barnen på fritidsaktiviteter är också bra. Vi har provat på allt ifrån segling och dans till ridning, innebandy och fotboll. Jag tror det är ett bra sätt att få in barnen i ett tryggt umgänge, så att det inte blir så att de bara driver runt nere på stan. Då är det alltid bättre att pyssla med en ponny eller ha en fotbollsträning. Det är också viktigt att kompisar får följa med hem från skolan. 

Se också till att ta vara på stödet som erbjuds av kommunen och delta i de familjehemsgrupper som finns. Det är väldigt lärorikt och roligt att träffa andra familjer som också är familjehem och man får vänner för livet. Vi familjer har mycket kontakt på Facebook och några umgås vi även med privat. 

Det är också viktigt att respektera barnens biologiska föräldrar och bemöta dem på ett hänsynsfullt sätt. Föräldrarna ska inte uppleva någon slags konkurrens med oss eller känna sig misslyckade. Jag brukar formulera det som att jag är vikarie för dig tills du är redo att ta över och vad modig du är som tar hjälp. Vi ska inte ersätta deras föräldrar på något sätt för de har ju redan en mamma och pappa. Vi är bara två extra vuxna som finns här när du behöver oss. För det vi arbetar mot är ju att barnen ska kunna återvända hem även om det inte alltid blir så. 

Varför tror ni att det är svårt att rekrytera nya familjehem? 

Jag tror att många fått uppfattningen att det är svårare än vad det är. Man kanske känner att tiden inte räcker till eller att man vill prioritera karriären. Men både jag och min man har jobbat heltid när vi haft placeringar, precis som en vanlig familj. Det behöver inte vara så märkvärdigt utan det räcker fint med en vanlig familj som är lite extra trygg. Nu har vi så pass många barn hemma att jag valt att gå ner och jobba 75% för att verkligen finnas här när de kommer hem från skolan, men det är inget måste. 

Vad skulle ni säga till de som funderar på att bli familjehem? 

Våga öppna dörren! Man behöver inte vara någon slags supermänniska. Allt som behövs är lite sunt förnuft, trygghet och kärlek. Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om vanliga barn som oftast är väldigt tacksamma för din hjälp.